Antroposofisk människosyn

Antroposofiska terapier, medicin och pedagogik gör anspråk på att tilltala hela människan. Det görs en indelning av människans kropp och psyke i delar med skilda behov för att kunna utvecklas optimalt. Den fysiska kroppen är uppbyggd av materia liksom allt annat i den materiella världen och skolmedicinen har många gånger utmärkta verktyg för att reparera den när den kommer till skada. Tätt sammanlänkad med vår fysiska kropp finns en livskraft eller livskropp som får den att växa och leva. Det är denna livskraft som skiljer en sovande kropp från en död kropp. Livskroppen upprätthåller alla automatfunktioner i kroppen såsom andningen och blodcirkulationen. Livskropp har vi gemensamt med allt annat levande, såsom djur och växter. Utöver det har vi vad som ibland benämns själ, den del av vårt psyke som är kopplad till våra emotioner, våra impulser och begär – en känslokropp så att säga, vilken vi har gemensam med andra djur. Därutöver har vi den andliga delen av människan, som inom antroposofin innefattar både vår tankeverksamhet, den analysförmåga som skiljer människan från andra däggdjur, uppfattningen om att ha ett eget jag och att de jag möter har sina egna jag, samt den mer existentiella andliga delen av psyket som har ett behov av att känna en sammankoppling med någonting större än en själv. En människas jag ses som den friska evigt existerande delen som uttrycker sig och verkar i världen genom tanke, känsla och vilja/görande.

Obalanser kan uppstå i vilken del av människan som helst och det är inte ovanligt att symptom, särskilt då det gått en tid, uppvisas i en annan del än i den roten till problemet finns. Inom antroposofiska terapier, däribland konstterapi, eftersträvas alltid att komma tillrätta med ursprungsproblematiken.