Författare: verdandikonst

Begreppen tanke, känsla och vilja är centrala inom antroposofiska terapiformer. Vi människor använder oss av dessa för att förhålla oss till omvärlden.

En tankebetonad person är intellektuell och analytiskt lagd. Våra tankar kan också dra iväg, löpa amok, bli till over thinking eller tvångstankar. Känslopräglade personer har god inlevelseförmåga och empati. När känslorna tar överhanden blir det känslostormar, berg- och dalbana och ångest. Viljebetonade personer är handlingskraftiga, praktiska och händiga. När viljan går till överdrift går vi genom livet som en bulldozer och handlar utan att tänka.

Olika konstterapeutiska tekniker finns beroende på om det är tanke, känsla eller vilja som vi vill stärka, nyansera och utveckla. Teckning är den teknik som starkast appelerar till tanken. Att förhålla sig till linjerna, genom spetsen på blyerts, kol, krita eller penna skapar uppmärksamhet och urskiljningsförmåga. Olika tekniker är bl.a. det exakta avbildandet, dynamisk teckning med pennan konstant i rörelse, perspektiv, geometri och skraffering.

Målning och färger är det som ligger närmast känslolivet. En vanlig teknik är vått-i-vått då man målar med upplöst färg på fuktigt papper. Genom akvarell/vattenfärg förhåller vi oss till det flytande elementet, låter rörligheten fortplanta sig till vårt inre samtidigt som vi lär oss förhålla oss till och behärska det. Om vi målar för torrt blir färgerna livlösa eller alltför fysiska. Är det för vått, rinner färgerna in i varandra på ett okontrollerat sätt utan att kunna bilda form. Magin ligger i att hitta vägen mellan dessa ytterligheter.

För att komma i kontakt med viljan och in i den egna kroppen så är modellering det mest ändamålsenliga. Genom att arbeta med den fysiska materian, bygga upp, ta ifrån, forma och omforma i det tredimensionella förhåller vi oss till vår egen konstitution och påverkar den. För en del ger modellering omedelbart energi, kraft och livslust. För andra tycks kanske materialet tungt och dränerande innan de hittar till sin egen inneboende kraft. Modellering är jordande, får oss att landa när tankar och känslor dragit iväg, gör oss närvarande och lär oss att handskas med det handgripliga.

Det finns olika inriktningar inom konstterapi. Utöver det tror jag att var och varannan konstnär, amatör eller professionell kan gå i god för att deras skapande kan ha en terapeutisk verkan. Kanske både för utövaren och betraktaren. Vad kännetecknar då den antroposofiska konstterapin? Här följer en liten inblick i den filosofiska kontexten.

Den antroposofiska konstterapin förhåller sig till fyra delar av det som utgör en människa. Den fysiska kroppen är en del. Den är uppbyggd av materia liksom allt annat i den materiella världen. Det fysiska, det formade, det förtätade i ett konstverk är uttryck för vår fysiska kropp.

Tätt sammanlänkad med kroppen finns den livskraft som genomsyrar den, som får den att leva, växa , förnyas och upprätthålla automatfunktioner som blodomlopp och andning. Vi har den gemensamt med både växter och djur. Det sammanbindande, rytmiska, vätskeartade i ett konstverk är uttryck för denna livskraft.

Det som ofta kallas själen innefattar här våra känslor, impulser och begär. Vi har den gemensam med andra djur. De starka uttrycken, de tydliga spår vi gjort på pappret eller i leran, det expressionistiska och det stämningsfulla är uttryck för det själsliga i ett konstverk.

Jaget innefattar enligt antroposofiskt synsätt det mentala och det andliga. Det är denna del som gör oss till människor. Den ger oss förmågan att tänka abstrakt, uttrycka vår individualitet och leva oss in i andra. Jaget ses som den friska, evigt existerande delen av oss. Det individuella i ett konstverk är ett uttryck för jaget.

Obalanser kan finnas på olika plan och uppvisas ibland i en annan del än där roten till problematiken finns. Därför kan vi i en konstterapeutisk process behöva börja ”underifrån” och bearbeta kropp och livskraft först.

Det finns olika tekniker, material och förhållningssätt utarbetade för de olika delar av vårt psyke vi vill inrikta oss på. Det kan vara att lösa upp något som är förstelnat eller krampartat; låta ett stagnerat område komma i rörelse: skapa form, struktur och sammanhang där kaos eller förvirring råder; hitta de uppbyggande krafterna efter utmattning eller att hitta sitt eget, unika, individuella uttryck.

Som människor har vi flera olika sätt att förhålla oss till omvärlden. Vi har en fysisk konstitution, ett känsloliv och en mental sfär. Den fysiska kroppen är svårast, men inte omöjlig att påverka. Känslor och tankar är flyktiga men kan som bekant ändå ”köra fast”. Vi har tusentals, eller snarare tiotusentals tankar varje dag men bara var tionde är ny. Tankarna påverkar våra känslor – och känslor påverkar våra tankar. Hur kan vi få in nya rörelser i tankar, känslor och kropp?

När ett problem uppstår är de flesta av oss vana vid att analysera det intellektuellt. Tänka, prata, kanske skriva om det för att öka förståelsen. När vi kör fast kan vi ta hjälp av samtalsterapi.

När våra problem är av medicinsk karaktär, eller härleds till den fysiska kroppen, uppsöker vi sjukvård som många gånger är oss utmärkt behjälpliga. Mediciner som intas, eller andra behandlingar, verkar ju helt utan vår intellektuella förståelse för dem.

I de fall då de mentala eller fysiska vägarna är otillräckliga erbjuder konstterapi en tredje väg: en direktport in i vårt känsloliv. Med konstnärliga uttrycksmedel kommer vi åt det emotionella planet. Inte sällan sker detta utan den intellektuella förståelsen eller den kroppsliga medvetenheten. Precis som i andra sammanhang kan vi behöva hjälp av en utbildad person, till exempel en konstterapeut.

Har du tänkt på hur du brukar komma i kontakt med dina känslor? Försöker du styra dem, lyssna på dem, undantrycka dem eller ta ansvar för dem?

Enligt världshälsoorganisationen (WHO) definieras hälsa som ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande. Hur många av oss kan säga att detta stämmer in på oss?

En av mina lärare på konstterapiutbildningen sa, halvt på skämt och halvt på allvar: En människa som inte har en diagnos är inte tillräckligt undersökt.

Som konstterapeut ser jag det som att det är en förutsättning för hälsa och välbefinnande att komma i kontakt med sin skaparkraft, känna skaparglädje och få utlopp för sin kreativitet. Det kan se ut på många olika sätt. Någon är kreativ i köket, någon skriver, någon dansar, någon musicerar. Vi som inte konstant befinner oss i tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande kan behöva lite hjälp att hitta till den där inneboende skaparkraften. Ibland behövs det bara att komma till stillhet, ibland behöver problem röjas ur vägen eller blockeringar lösas upp först. Och ibland är det en lång och snårig väg med smärta som ska bearbetas och insikter som ska göras innan vi hittar den där sprudlande kärnan, kan få tag på en tråd och börja skapa utifrån oss själva, utan krav, utan press, utan prestation. Endast utifrån glädjen att finnas till och nyfikenheten på vad som kan komma härnäst.

Min konstterapeututbildning bygger på en antroposofisk världsbild. Utöver vikten av att komma i kontakt med den egna skaparkraften, sätta den i rörelse och därmed främja kroppens självläkande krafter så ses konst som läkande på ett både djupare och bredare sätt. Det konstnärliga utövandet kan både visa var i den mänskliga konstitutionen det finns obalans och med övande kan vi bearbeta obalansen, stärka det som är försvagat och dämpa det som håller på att ta över för att skapa jämvikt. Nya erfarenheter görs och kan sprida sig till fler områden i livet. Mer om detta i kommande inlägg.

Har du erfarenhet av att skapande ökar ditt välbefinnande? På vilket sätt?